Ja, så har jag då efter 19 veckors frånvaro i bloggvärlden tagit mig i kragen och startat upp en ny blogg.

Ni som känner mig sen förrut vet ju att jag höll till på aftonbladets blogg, men efter att de genomgick vissa omstruktureringar och förnyelser på sin bloggsajt var jag alldeles för okunnig och inkompetent för att begripa hur jag skulle skriva nya inlägg där så den bloggen lades helt enkelt på is.

Aja, så kan det gå.

Vet inte alls om jag kommer ha ork/tid/lust/engaemang osv. till att blogga öht. (därav frågetecknet i rubriken), men då jag stundtals finner mig själv sakna att blogga tänkte jag att det kunde vara värt ett försök att ta sig i kragen.

Idag befinner jag mig i graviditetsvecka 32+6 och har därmed 49 dagar kvar till beräknad förlossning.

Pga denna graviditet har jag inte önskvärda järndepåer i min kropp (nästintill obefintliga faktiskt), vilket har lett till att jag nu skall besöka vårdcentralen 3 ggr i veckan (må, on & fr) för att fylla på depåerna med hjälp av dropp.

Igår var det onsdag och alltså dags för mig att få min andra omgång järn.

Normalt sett ska man som patient ligga ner på en hård och obekväm brits i 20-30 min under tiden som droppet går, men då jag pga mina hemska foglossningar knappt höll på att ta mig upp från britsen i måndags så bad jag igår så snällt om att få sitta upp i en fåtölj medans de körde droppet.

Det skulle inte vara några problem tyckte distriktssköterskan som skulle sticka mig och tyckte att jag kunde sitta längst ner i korridoren utanför lab.

(Innan jag nu berättar vidare vill jag bara tillägga att jag fick dessa infusioner i början av graviditeten, helt smärt och komplikationsfritt.)

Nåväl, jag sätter mig tillrätta där i fåtöljen, sköterskan sätter nålen och kopplar igång droppet och är på väg att gå därifrån när jag känner hur allt bara börjar snurra där jag sitter, jag hinner tala om åt hon att jag blir yr, sedan blir det svart för ögonen (jag blinkar några gånger för att vara säker på att jag har ögonen öppna men det är lika svart iaf) och jag hör ingenting förutom ett starkt sus/dån i mina öron. En annan sköterska kommer rusande med en stol och lägger upp mina ben som jag inte kan förmå mig själv att lyfta. Efter en liten stund slutar det att dåna i öronen och snurra i huvudet och jag börjar kunna se igen, men då börjar jag må illa och behöver kräkas.

Den första sköterskan sträcker fram en spypåse och när jag tar emot den så lossnar doppet från nålen och det bara sprutar blod ur armen på mig, blodet träffar både golvet och den andra sköterskans vita kläder :S

Det hela slutar med att de båda konstaterar att det nog inte var så lyckat att jag satt upp när jag fick droppet (no shit!?) och när allt väl är uppskurat och jag omplåstrad får jag vackert lägga mig på en obekväm brits och få resten av droppet.

Haha, måste ha varit kul för sköterskorna... jag menar hur mycket dramatik upplever man i korridoren där på vårdcentralen en vanlig vardag övrig tid :P

När detta var klart kom min mor och plockade upp mig vid lassa för en lunch på stan, jag skulle nämligen vara tillbaka 1,5 timma senare på sjukhuset för en av dessa rutinkontroller på MVC.

Väl där får jag hjärtat i halsgropen för andra gången den dan... när barnmorskan kollar hjärtljuden ligger de på dryga 180 slag/min vilket är lite väl högt. Hon lugnade mig dock och sa att det kunde mycket väl bero på att jag låg på rygg och att "Klimpen" inte var så förtjust i det så vi pratade vidare, hon tog blodtryck osv. för att sedan kolla fosterljuden igen då jag satt upp istället. Den här gången var hjärtljuden uppe 195 slag/min. Nu vart nog barnmorskan själv lite bekymrad för hon skickade över mig till spec. mödra för att köra en CTG-kurva.

När jag kommer dit så är apparaten upptagen så jag måste vänta en stund, jag har lätt yrsel och är givetvis lite orolig så jag fick lägga mig på en säng och vänta på min tur.

Slog på lite bra musik på mobiltelefonen och la den på magen medans jag låg där och väntade och hoppades att den skulle lugna ner sig lite.

När jag väl fick göra kurvan såg det lite bättre ut, då låg hjärtljuden mellan 160-170 och "Klimpen" härjade på som bara den där inne. Enligt läkaren som sedan tittade förbi trodde han att den livliga aktiviteten nog kunde vara orsaken till de höga hjärtljuden då jag själv inte hade vare sig feber eller högt blodtryck, så han tyckte jag kunde vara ganska lugn.

Jag var helt slut efter gårdagen och somnade redan vid 19.30 med grabben... vilket i sin tur ledde till att jag vaknade pigg som en nötkärna klockan 1 inatt och kunde inte somna om förrän vid halv 5 :S

På dagens schema idag har jag provtagning på VC + ett besök på spec. mödra för att kolla att dne verkar må bra idag också. Fan, jag hann bli ganska skraj där igår kan jag säga.

Neee en dusch nu kanske och ta fram lite kyckling ur frysen till middag, det blir nog bra.

Over and out!